Det finns en rädsla att leva igen.
Även om vi har börjat att låsa upp många dörrar ut ur matrix, så klamrar vi oss fortfarande fast hos våran förövare.
Det är en hatkärlek. Även om du kan göra ett val att till 100 procent lämna, så är det en lockelse att fortsätta att fascineras över spelet. Som att du fortfarande ändå är trollbunden.
Kom ihåg nu att vi ska höja våra frekvenser ytterligare, så ha koll på det du känner att du behöver veta på nyheterna och stäng sedan av!
Vi har precis släppt Covid och nu byggs något nytt upp för att skaka om vårt rotchakra och trygghet. Stå kvar i dig själv, observera och släpp!
Traumaskadan i sig är också att vi är lärda att förövaren är våran trygghet.
Och att det okända, det harmoniska och lugna känns mer skrämmande.
Vi är lärda att betala skatt, försäkringar, införskaffa oss inbrottslarm och följer våra barn med GPS. En falsk trygghet, skapad av det falska ljuset. Vi avsäger oss vårt eget ansvar att ta hand om oss själva. Vi har “köpt oss fria”.
Jag, mitt inre väsen gråter och skrattar om vartannat över den tacksamhet att jag har nu och ofta är i ton med mig själv.
Jag älskar min själ, jag älskar ljuset och kärleken jag besitter och sprider till jorden.
Jag är stolt över mina handlingar, och jag vet att den smärta jag har orsakat andra ändå har varit en handling från mig med ståndpunkten av kärlek.
Jag är tacksam över vad jag manifesterar och hur intelligent universum är.
Matrix vill få oss att känna oss betydelselösa och fattiga för att vi inte har den nyaste bilen, tekniken eller dyraste konsten i hemmet. Men när jag ser mig omkring så har jag en sån enorm rikedom.
Jag har överflödet av natur, medicin för själen och kärleksfulla relationer.
Jag fyllde 30 nu i år och i hela mitt liv har jag stridigt. Kanske främst med mig själv, med facit i handen.
Jag har kämpat tillsammans med min familj, med mina klasskompisar, i mina parrelationer, allt för att slå mig fri och att söka den sanna kärleken och ljuset.
Nu börjar en ny era 2022. Där jag trots all smärta och totalt krackelerat, nu öppnar mitt hjärta ytterligare.
För jag vet att mitt hjärta är enormt, starkt och kopplat till den gudomliga källan! Precis som ditt. ❤
Trots mobbning, psykisk misshandel, handikapp, ska jag nu kliva ut igen.
Jag önskar att vi alla vågar göra detta nu. Men med ansvar och fokus inåt, så att vi alltid bibehåller balansen inom oss utan att ytterligare utsätta oss för fara.
Det handlar om att öppna portalen igen. Den portal vi har inom oss i hjärtat.
Inte sådär försiktigt mesigt på glänt, så att det bara spirar ut en strimma ljus från dörren, utan öppna upp portarna helt! Blända dom vi möter, dom ska nästan höra en gudomlig orkester i huvudet när vi kommer och är den renaste formen av oss själva 😉
Sist jag fick mitt hjärta krossat trodde jag att jag skulle dö. Ni som har gått igenom The dark night of the soul relaterar säkert. Det var så otroligt brutalt och smärtsamt.
Chansen finns att jag kan hamna där igen, och jag lär känna av mycket av den smärtan nu när jag öppnar mitt hjärta igen. Men det behöver inte alls vara under en lång tid. Smärta är aldrig konstant.
Tar jag mig modet att läka denna smärta, vilket jag redan har kommit på god väg till. Då finns det inget mer mörker, då finns det bara ljus.
Globalt ser jag samma liknelse nu. Våra familjer går igenom The dark night of the soul detta året, om dom ännu inte har gjort det.
Mörkret spelar ut sina sista kort där dom försöker rikta bort fokuset med nya skådespel från alla misstag dom gjort under pandemin.
Vi börjar närma oss det sista klimaxet på filmen. Då när man tänker att nu, nu går allt åt helvete, det är nagelbitande spännande och sen i sista sekunden ser man hur allt faller på plats bit för bit…
(Guiderna visar mig just denna inre bilden där man spelar upp en film baklänges på ett krossat glas i slowmotion. Vi ser mycket kaose omkring oss, men saker faller på sin plats.)
Starseed Workers 